När jag började som arkitekt trodde jag att målet var att bygga något minnesvärt. Något folk skulle prata om. En ny plattform, ett elegant ramverk, ett sätt att lösa problem som ingen hade tänkt på tidigare.

Jag hade fel.

Den bästa arkitekturen är den som ingen märker. Den som fungerar utan fanfarer. Den som inte behöver förklaras, försvaras eller förstås i efterhand. Den som blir thankfully forgotten.

Du är inte huvudpersonen

Arkitekter gör ibland misstaget att se sig själva som kreatörer. Men programvaruutveckling är inte konst. Det är logistik. Din roll är att flytta data, möjliggöra beslut och undvika flaskhalsar. Ju mer du bygger något som är intuitivt för andra, desto mindre behöver du själv vara närvarande.

Om systemet bara fungerar och ingen minns varför då har du lyckats.

Designa som om du kommer att försvinna

En dag kommer du att lämna teamet. Frågan är om någon kommer att förbanna ditt namn, eller ens märka att du var där?

Bygg för det andra. Välj lösningar som andra känner igen. Använd idiom som redan är dokumenterade. Undvik egna ramverk, undvik “cleverness”, undvik att vara speciell. Du är inte där för att imponera. Du är där för att leverera något som tål vardag.

Byt briljans mot låg friktion

All arkitektur har en form av friktion. Den kan vara låg och följsam, eller hög och blockerande.

Briljant arkitektur tenderar att ha hög friktion. Folk måste förstå din idé innan de kan jobba. Thankfully forgotten-arkitektur har låg friktion. Folk jobbar utan att tänka på strukturen. Den är bara där. Som en trottoar.

Hållbarhet före innovation

Innovation är ett modeord. Men i arkitektur är hållbarhet mer värdefullt. Hur lätt går det att göra en ändring? Hur lätt är det att ta bort en del av systemet? Hur snabbt kan ett nytt teammedlem förstå vad som pågår?

Du bygger inte ett monument. Du bygger ett vägnät.

Lämna inga frågetecken

När någon öppnar en fil ska de inte behöva undra vad den gör. När någon ser ett beroende ska de förstå varför det finns där. När någon läser en konfigurationsfil ska de inte behöva gissa.

Om folk behöver gissa, kommer de minnas dig. Och inte på ett bra sätt.

Ditt namn ska inte förekomma i retrospektiv

Om folk nämner dig i en post mortem har du förmodligen misslyckats. Arkitektens namn ska inte vara relevant. Det ska inte finnas någon “jag vet inte varför det här är så” eller “det där var nog Mats idé”.

De bästa besluten är de som verkar självklara i efterhand. De behöver inte förklaras, för de är exakt vad man själv hade valt.

Ersättningsbarhet är ett hedersbetyg

När någon kan ta över ett system utan att känna oro, då har du byggt rätt. När de säger “det här är enkelt att förstå”, då har du lyckats. Och när de inte ens tänker på arkitekturen alls, då har du gjort ett mästerverk.

Epilog

Det finns en sorts anonym elegans i att vara arkitekten som glöms bort. Att bygga system som ingen behöver förstå, därför att de redan förstår dem. Att låta teamet glänsa. Att låta systemet bära sig självt.

Om du gör det rätt kommer ingen tacka dig.

Och det är exakt poängen.