Det är en krispig höstkväll, och vi har samlats på ett av stadens mest labyrintliknande konferenscenter för Komplexitetsförbundets årsmöte – en exklusiv tillställning för Sveriges mest avancerade IT-arkitekter och systembyggare som älskar att ta en enkel lösning och bryta ner den i en serie överflödiga, intrikata steg.

Agenda med extra allt

Kvällen börjar punktligt (eller nästan punktligt, när den specialdesignade kalenderappen slutligen lyckas synka alla deltagares tidszoner och preferenser). Deltagarna samlas kring ett virrvarr av whiteboards, där dagens agenda är presenterad i ett intrikat diagram som påminner om en karta för en stad med åtta parallella tunnelbanesystem.

Ordförande för mötet, Knut Sjöstrand, förklarar stolt att detta årsmöte har uppgraderats från fjolårets version, vilket innebär att en punkt på agendan nu kan brytas ner i upp till sju delpunkter för bättre överblick och ökad komplexitet.

I ett passionerat öppningsanförande förklarar Sjöstrand stolt att “årsmötet kommer att följa vår patenterade ‘Komplex 7.0’-modell, som kombinerar element av vattenfallsmetodik, lean-agila ramverk, och en hälsosam dos egenutvecklade processkartor.

Alla beslut kommer att förankras genom vårt decentraliserade beslutssystem (DBS), vilket innebär att alla medlemmar måste nå konsensus eller lämna in ett ‘icke-bindande multilateralt veto’.”

Ett röstningsförfarande för det komplicerades vänner

Röstningsprocessen för de nya styrelseledamöterna blir en perfekt spegling av Komplexitetsförbundets kärnvärden. Varje kandidat måste godkännas i minst tre separata omgångar: en initial omröstning, en valideringsomröstning och slutligen en “förtroendeomröstning”.

Men detta är ingen vanlig röstning – enligt det nyutvecklade “veto-inkluderande röstsystemet” (VIRS) tilldelas varje medlem ett komplicerat röstningsförfarande med instruktioner som gör att få förstår exakt hur deras röst påverkar slutresultatet.

Att rösta är en flerstegsprocess. Först lägger varje medlem en “indikativ röst”, följt av en “kvalificerad röst”, innan den slutgiltiga “utfallsrösten” läggs. En person från valberedningen erkänner att det kanske skulle vara enklare att bara rösta rakt av, men “enkla lösningar har aldrig varit vår stil här på Komplexitetsförbundet”.

Middagen – en måltid i många steg

Efter timmar av strategiska diskussioner och röstningsrundor är det dags för middagen, och inget har lämnats åt slumpen. Middagen är uppbyggd enligt samma komplicerade principer som förbundets struktur.

Kocken beskriver kvällens meny som “en dekonstruerad kulinarisk resa genom nio rätter, där varje rätt kräver minst fyra olika bestick och instruktioner för hur den ska konsumeras”.

Till förrätt serveras “Essensen av råvaran”, en tallrik där varje ingrediens har separerats och kokats ner till en nästan oigenkännliga form.

En medlem påpekar att det vore trevligt med en smörgås, men blir snabbt tillrättavisad av ordföranden, som konstaterar att en sådan sak “saknar de djupgående, gränsöverskridande smaker vi strävar efter här i Komplexitetsförbundet”.

Huvudrätten är ett konstverk av lager av proteiner i en trevägs-symbios, vars uppläggning kräver att man håller gaffeln i en noggrant specificerad vinkel och äter i exakt fyra tuggor. Desserten är en “Chokladlabyrint” där man måste hitta rätt väg för att komma till mitten och få smaka den egentliga chokladen.

Banketten – Ett mästerverk i schemaläggning

Efter middagen följer kvällens bankett, noggrant schemalagd med olika “relationella kommunikationsrundor”. Deltagarna delas in i mindre grupper, men ingen får prata med någon annan förrän varje person har fått en introduktion genom en QR-kod som kopplar dem till varandras yrkesprofil och senast uppdaterade processmodell.

Kvällen avslutas med en ceremoni där årets “Komplexitetsmedalj” delas ut till den arkitekt som lyckats bygga det mest labyrintliknande systemet utan att någon förstår hur det faktiskt fungerar.

Årets vinnare är en stolt Tomas Lindén, vars system för beställning av kaffe är en femstegsprocess som kräver nio olika inloggningsnivåer, två fakturagenereringar och en slumpvis exekverade kodsnurror. Tomas säger blygsamt att det bara är ett test, men att han hoppas utveckla det till ett “fullskaligt kaffesystem” som snart kommer att kräva en doktorshatt för att användas.

Epilog – en bransch i trygga händer

Vid kvällens slut är det tydligt att Komplexitetsförbundet inte har förlorat sin styrka i att omvandla varje beslut, varje process och varje tekniskt behov till en episk labyrint av detaljstyrning och byråkrati.

Deltagarna lämnar årsmötet nöjda och inspirerade, säkra på att komplexitetens framtid är i trygga händer. Det blir ett år av nya utmaningar – och ännu mer komplexa lösningar.